Jon Jones är troligtvis den bästa MMA-fighter vi har just nu. Eller som många utnämnt samma man till – den största talangen någonsin inom sporten.
Men har skandalerna blivit för många? Är det nog? Eller är inte Jon Jones precis vad en fighter skall vara just i vår tid?

I en sport där marknadsföring och namnkunnighet ibland väger lika tungt som en knockout tidigt i första ronden finns det vissa affischnamn som sticker ut. Namn som direkt åstadkommer ett pirr i kroppen, förväntningar, som har det där lilla extra. Namn som får en fight att redan på förhand kännas fullkomligt avgörande och alldeles fullkomnad.

Jon Jones har sedan han äntrade oktagonen och UFC inte låtit någon undkomma hans framfart. I skrivande stund är han alltjämt obesegrad (om man bortser från att han blev diskvalificerad mot Matt Hamill på grund av otillåtna slag).

Samtidigt finns det tyvärr flera händelser som gör att han sticker ut på andra och mindre imponerande grunder än hans prestationer på mattan. Flertalet rattfyllor, olovlig körning, den famösa smitningsolyckan där han körde på en gravid kvinna, positiv testning för kokain, och nu senast när han fastnade i en dopingkontroll. Händelserna är många och listan kan göras lång.

Jag tror jag talar för de flesta när jag säger att man verkligen blev besviken då han testades positivt inför den stora galan UFC 200. Man hade verkligen sett fram emot matchen mot hans nemesis Daniel Cormier och man hade lika mycket hoppats på att han hade rett ut sitt liv, sina problem och kommit tillbaka starkare. Det var som att luften gick ur en.

Första känslan som dök upp när man träffades av nyheten om att han inte skulle delta i galan: F*n också! Inte nu igen! Hur många chanser ska han få? Vad håller han på med egentligen? Varför förstöra så mycket för sig själv och för så många andra?

Nu har det har det gått ett par dagar och man har blivit matad av artiklar och spekulationer som mest handlar om vilket sorts preparat Jon Jones är misstänkt för att ha tagit, hur mycket pengar han förlorade på att inte få gå matchen mot Cormier, hur länge han kan riskera att bli avstängd och huruvida Dana White tänker svara i telefon eller inte om “Bones” skulle ringa.

Och faktum är allt det där börjar kännas ointressant. Jag kommer på mig med att återigen sitta fastnaglad framför olika klipp från hans tidigare matcher. Trots alla dessa i mycket oförsvarliga bravader, eller kanske delvis just därför, saknar jag Jon Jones. Jag saknar fightern och jag saknar karaktären. Jag vill sitta där förväntansfull med känslan inför galan och matchen att nu väntar något stort, något speciellt. Känslan av att vad som helst hända, som alltid infinner sig när han kliver in i oktagonen.

Och det slår mig att vi verkligen kan ha överseende i ett sånt här sammanhang. Jag tror inte att detta bara gäller mig. Vi kan nog bortse från en fighters handlingar för att vi vill åt den underhållning fightern ger. Vi kan glömma för stunden och fokusera på att det ska bli en spännande fight. Det verkar som att vi är villiga att gå långt i såna här sammanhang. I det privata livet eller på jobbet hade vi aldrig haft samma överseende. Det verkar som att det ofta är personlighet och publicitet – den må vara till delar dålig –  som till stor del bidrar till intresset för en fighter.

KOMMENTARER